Jobbig vecka. Det känns som att man är en person kluven i flera när man skriver som man känner för stunden. Den här veckan har varit lite tuff, jag har tänkt mycket på framtiden och framförallt på föräldrakursen och hur innehållet kan komma att påverka. Vi får veta den 14:e november som senast om kursen blir av, det behöver vara minst sju deltagare för att den skall komma igång. Jag har läst i princip hela kursboken. Jag följer även ett instagramkonto @adopterad i sverige. Nu är vår ansökningsmapp nästan färdigställt. Vi har hälsodeklaration, läkarintyg, våra egna brev samt 3/4 referensbrev i vår "adoptionsmapp". Det sista brevet skall anlända tillsammans med författaren imorgonkväll. Efter det är det bara att skicka in. Allt detta sammantaget gör mig lite nervös av olika anledningar, det skrämmer mig vad som krävs för att få adoptera ett barn. Det skrämmer mig också vad det kan innebära för ett barn att bli adopterad. En önskedröm är ju att veta hela bagaget och att vara försäkrad om att adoption var det bästa alternativet för barnet. Jag hoppas att kursen kommer att komma igång och att den kommer ge oss nya bekantskaper att dela alla dessa tankar med. /Karin 

En fråga jag och min man ofta diskuterar och frågar oss är: Hur kan det vara att 90 procent av alla som vi berättar att vi skall adoptera för har vänner som adopterat och då fått biologiska barn. Antingen umgås alla med samma personer eller så är det så att man efter/under en adoption blir gravid. Ja, det borde forskas på... 

Nej, skämt å sido. Vi tänker inte i de banorna. Isåfall skulle det kännas helt fel att adoptera överhuvudtaget om man hade ett sånt tänk i bakhuvudet. Det går lite hand i hand med de som lutar huvudet på sned och uttrycker att "det är väl bra att det kan lösa sig på det sättet i stället" när man pratar om adoption. Som att det är ett andra pris, ett tröstpris. Jag vet att de som uttrycker sig så har tröst i tanken och inte menar något illa. Det gör det svårare att säga till dessa hur sårande det egentligen är.

Till vår egen utredning. Jag känner lite otålighet just nu. Föräldrautbildningen är en månad bort och det dröjer säkert flera veckor för kommunen att boka in det första hembesöket hit. Egentligen ingenting mot hur länge vi kommer få vänta till vi får träffa vårt barn. Vi har stått i snart ett halvår, hur länge det dröjer beror på land. Vi är i nuläget ganska inställda på något av de asiatiska länderna. Det vi kollat på är kötid, kostnad och tid man skall vistas i landet. Även om vi inte bryr oss om var vårt barn kommer ifrån så gör vår ekonomi och livssitution det. Totalkostnaderna för adopion från exempelvis Zambia är cirka 370.000 och man skall vistas cirka 5-6 månader i landet. Från Fillipinerna kostar det cirka 185.000 plus cirka en veckas vistelse. Det är absurda summor. Försäkringskassan är snäll och bidrar med 40.000 kronor efter allt är betalt. Absurt men också djupt från hjärtat självklart. 

/Karin

Alla som läser och mig själv!

Att starta en blogg är ett av de många steg som tagits och som kommer att tas under vår färd mot att bli föräldrar. Det känns som ett bra val just nu. Att jag gör det när vi är en en ljus fas. Det har periodvid varit så mörkt och jag tror att många finner en tröst i att starta en ventil just i mörka tider. Men jag känner en nyfunnen glädje just nu. Den glädjen är inte att vi är nära att bli föräldrar eller att själva vägen känns spikrak och självklar. Tvärtom tänker jag om det. Glädjen ligger i att ha kommit till en milstolpe där adoption inte längre känns som ett sekundärt val och i att välja att inte gå genom det ensam. Jag har bestämt mig för att lämna den "trygga" zonen och dela med mig. Om någon läser hoppas jag mina ord kan påverka. Jag utlovar inte någon nischad inställning, jag låter orden flöda fritt. 

En kort bakgrund om oss är att vi under flera år försökt att få barn, först på egen hand, därefter med några IVF-försök. Att skriva det med en mening känns helt absurt. Det har varit år som påverkat oss djupt på många sätt och vi lever ännu i det. Efter att vi tog beslutet om adoption är vi nu medlemmar på adoptionscentrum, inbokade på föräldrautbildning och nu i dagarna kommer vi skicka in får ansökan med våra brev, referensbrev från vänner och familj samt läkarintyg. 

Jag har förhoppningar att få ihop ett någorlunda regelbundet bloggande. 

/Karin