Alla som läser och mig själv!

Att starta en blogg är ett av de många steg som tagits och som kommer att tas under vår färd mot att bli föräldrar. Det känns som ett bra val just nu. Att jag gör det när vi är en en ljus fas. Det har periodvid varit så mörkt och jag tror att många finner en tröst i att starta en ventil just i mörka tider. Men jag känner en nyfunnen glädje just nu. Den glädjen är inte att vi är nära att bli föräldrar eller att själva vägen känns spikrak och självklar. Tvärtom tänker jag om det. Glädjen ligger i att ha kommit till en milstolpe där adoption inte längre känns som ett sekundärt val och i att välja att inte gå genom det ensam. Jag har bestämt mig för att lämna den "trygga" zonen och dela med mig. Om någon läser hoppas jag mina ord kan påverka. Jag utlovar inte någon nischad inställning, jag låter orden flöda fritt. 

En kort bakgrund om oss är att vi under flera år försökt att få barn, först på egen hand, därefter med några IVF-försök. Att skriva det med en mening känns helt absurt. Det har varit år som påverkat oss djupt på många sätt och vi lever ännu i det. Efter att vi tog beslutet om adoption är vi nu medlemmar på adoptionscentrum, inbokade på föräldrautbildning och nu i dagarna kommer vi skicka in får ansökan med våra brev, referensbrev från vänner och familj samt läkarintyg. 

Jag har förhoppningar att få ihop ett någorlunda regelbundet bloggande. 

/Karin